Marits sida

Himlajordens present

Jag yrar av stugdrömmar. Det är som om ljuset slår fart på reptilhjärnan och stenåldersgumman laddar om. Nu gror alla stugprojekt: jag vill göra golven fina – såpa det ena, olja det andra – så att träet blir vackert. Och fynda nya fina mattor. (En trasig trasmatta självläker inte; krass insikt som kommit med åren.) Och jag har en ny gammal loppisstol som ska få färg och nytt tyg!

I fjol var det tallrikshyllor. Jag letade, hittade och målade en i en grön färg. (En hiskelig färg, ser jag nu, men ändå.)

Annars finns det stora välsignelser bland mina projekt. En blommande sådan till exempel, som jag härmed varmt rekommenderar alla som har minsta jordplätt. Jag talar om syrener.

På ett eller annat outgrundligt vis lyckades jag förvandla sommarhusets platta, trista gård med insyn från tre håll – vilket besvärade mig, som okammad och osminkad ser ut som en mentalpatient på frigång – till ett mjukt trädgårdsrum inramat av gudomligt doftande syren. Självmant har syrenen designat sig perfekt, för sådan är dess själ: stadig men mjukt böljande, med en vacker, naturlig oregelbundenhet.

Gården är nu insynsskyddad. (Pssst, den är i praktiken ett ointagligt fort, men se ännu en finess: det finns ju ingen granne som kan uppleva en vägg av doftande syren som en aggressiv, utestängande handling. Herregud, här planteras ju bara några löpmeter svensk sommar!)

Detta projekt behöver heller just inget kosta. Jag grävde upp bitar av en gammal syrenbuske från baksidan av tomten, massor av små plantor blev det. Eländiga små bitar men som hade det viktiga: en bit rot och en bit levande stam. Dessa planterades, klipptes ner – jo, absolut! – tokvattnades första tiden och därefter var det bara att vänta.

Inget krångel alls, mina syrener är uppvuxna på en kost av mager jord, tvivlande blickar och glåpord: »Nej du, det där blir nog inget«, har folk bekymrat sagt.

Men det blev det, och jag är därmed lycklig innehavare av ett syrentorp! Och när syrenerna runt tomten slår ut i ett lila doftande moln gör det oklippta gräset vågen och varenda akleja och malva applåderar med mig.

Det är för övrigt också där, i mitt vindskyddade, ombonade uterum, som tallrikshyllor målas med friska tag i fel kulör, och det är där årets loppisstol ska slipas. Det är också där jag liggande platt på filten kommer fram till att stolsmålningen behöver skjutas upp litegrann och att trasmattor förmodligen ändå självläker bara man väntar lite till.